Gärningsmannen?

Angående det hemska som har skett i Norge.
Det är mycket snack på nätet om gärningsmannen, att så många trodde att det var en muslim som gjorde det, al-qaida och liknande innan någon visste något konkret.
Jag reagerade också på att medierna och människor på olika forum snabbt utsåg en syndabock, jag följde en lång diskussion i realtid på en nätforum i flera timmar angående dåden.

Det som slår mig såhär efteråt är hur olika vi människor lägger fokus. I min jakt på information så var jag personligen mer intresserad av hur många blev skadade, hur många dog, finns det fler bomber, och i det här fallet, kommer polisen kunna gripa gärningsmannen på Utöja innan allt för många dör? Mitt fokus var under fredagen och lördagen inte på vem gärningsmannen kan tänkas vara eller vad han hade för motiv. Jag ville veta hur många som drabbades utav detta ofattbara, jag var intresserad av människorna, polisen, militären, sjukvården.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, jag finner inget nöje i irl gore, hur säger man det på svenska? Jag finner inget nöje i beskrivningar och bilder på verkliga olyckor och katastrofer, det var inte det jag var ute efter när jag satt och följde direktsändningen på tv från Norge och letade information på nätet.
Det var folket, samhället, omfattningen som jag var intresserad av. Gärningsmannen/gärningsmännen? Ja, i mitt huvud var de störda, drivna av något okänt mål som jag inte riktigt kommer att kunna förstå även när jag får reda på varför. Det var inte intressant för mig just då, spekulationerna om vem eller vilka det var som utfört dåden. Jag tycker fortfarande inte att det är speciellt intressant, det kommer alltid att finnas störda människor oberoende av ras och övertygelse.
Det jag tycker är mer intressant är hur Norge och övriga Norden kommer att reagera på det här? Jag hoppas verkligen inte att det innebär restriktioner i friheten vi har här, jag fasar för den dagen då vi reagerar som USA. Att leva i ett samhälle som drivs av rädslan för terrordåd, en känsla av att allt okänt är farligt och det enda sättet att känna trygghet är att skaffa egna vapen, att uppfinna avancerade säkerhetssystem och säkerhetskontroller. Det är inte ett samhälle jag vill leva i.
Hur ska man då kunna skydda sig mot dessa terrordåd? Ja, jag vet inte. Jag tror inte att det går. Vill en eller flera galningar göra bomber och döda människor, då är jag säker på att de kommer att lyckas oberoende av hur många som har vapen under huvudkudden eller om vi måste gå igenom 10 kontroller innan vi ska flyga någonstans.

Nu har jag tappat tråden känner jag.
Vad inspirerade mig till att skriva det här då? Jag hade inte tänkt skriva något mer om Norge egentligen, men så läste jag ett inlägg av Hanna Fridén angående bl.a journalisterna som rapporterade om dåden och sedan tittade jag på det hon länkade till och där började jag fundera på det här med fokus.

Jag har ingen större koll på vem Stephen Colbert är, men han känns som någon variant på Jay Leno eller Letterman.
Jag gillade det Hanna länkade till, det var intressant, så jag länkar till det jag också.

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Funderingar, Norge och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s