Lite sent

Men i vilket fall.
Jag har ju missat att skriva om mina första kändisar som jag sett på tågen jag kört.

Den första jag såg var nog Babben Larsson och sedan så har jag sett Rolf Lassgård. Men jag är ju lite seg när det gäller att känna igen folk så oftast kommer jag inte på vem det är förrän de har stigit av sedan länge. Jag har dessutom bara sett dem på håll.

                                        Rolf Lassgård

Den senaste jag såg var faktiskt den omåttligt populära Måns Zelmerlöw. Jag tror han hade varit upp och uppträtt i Sundsvall med Körberg om jag inte minns helt fel.
Han åkte iaf med mig ner till Stockholm, (vi ankom i rätt tid). Efter att jag stängt hytten tar jag mitt pick och pack och rör mig bakåt i tåget då jag ska köra ut det till uppställningen.
I första klass så ser jag ombordaren prata med en grupp som har suttit i kupén, hon och jag möts ungefär i mitten av vagnen och hon viskar: Gud vad trevliga dom är, hela resan.
Och så ler hon jättestort och vi pratar som hastigast om något jag inte kommer ihåg.
Jag spanar ner och ser i gruppen av tre en som jag vagt känner igen. Nåja, jag rör mig sakta ner för att ta mig till nästa vagn och sedan slutstation, bakhytten. Den yngsta killen, som jag då vagt känner igen, tar sig ur kupén och tittar som hastigast på mig, lite stressat kanske? De var sist kvar och så står någon annan i SJ uniform och bara lojt stirrar på dem och den trevliga ombordaren har gått till andra änden. Det kanske är stressande?
Själv hinner jag tänka: ”Hmm… Han är ju ganska söt.” För att sedan fortsätta tankegången. ”Typiskt, jag har inte borstat håret sen jag tvättade det innan jag åkte, inget smink, jag är trött och lite småförkyld. Sexy…”
Det tog sin lilla tid för dom att gå av, det var mycket packning. Instrument och sånt skulle jag tippa på med tanke på formen på väskorna. Men jag hade inte bråttom, jag log lite när kvinnan ursäktade sig för att de var så långsamma. Jag mumlade nog: ”Ingen fara, det är ingen brådska.” För det var det ju inte, men folk verkar inte tro mig när jag säger det.
Till slut var de iaf av och jag gick långsamt bakom hon som var sist och lutade mig fram för att stänga dörren och då vinkade hon glatt och sa hejdå! Själv var jag lite seg efter körningen och att stänga dörren, vinka, le och säga hejdå blev lite för mycket att göra samtidigt. Jag tror jag gjorde någon grimas, hann säga hej och gjorde en antydan till att lyfta armen innan dörren stängdes framför näsan på mig.

På väg till bistron så kollade jag hur jag såg ut i en spegel och konstaterade trött att det inte var min bästa dag. Inte på långa vägar. Sur såg jag ut också.
Väl i bistron med den andra personalen så frågade jag lite roat om vi hade haft en kändis med oss på tåget och tillade att jag sett honom men inte kommit på vem det var. (För jag var faktiskt inte helt hundra.) Dom skrattade lite och sa att det var ju han från Idol/Melodifestivalen, Måns. Jaha, tyckte jag, det var det jag trodde.
Samtidigt kommer ombordaren från första klass och jag påpekar att jag var tvungen att fråga vem det var och hon utbrister något som förmedlar att vi alla var puckon med noll koll. (Det var visst inte bara jag som inte kom på vem det var.)

 Måns, jag lovar att jag känner igen dig nästa gång. 🙂

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Jobb och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s