Coffeehouse by George

Idag på min korta matrast i Stockholm så tänkte jag att jag skulle äta något annat än hamburgare. Jag beslutade mig för att gå till Coffeehouse by George som ligger inne i centralhallen.
Det var längesedan jag var där, jag slutade gå dit efter att det blev mest grönsallad i pastasalladen jag brukade köpa. Men jag tänkte att de skulle få en chans till.
Väl där så beställede jag det jag brukar, en pastasallad med kyckling utan parmesan. Jag hann dessutom bli frestad på en lite sött då det tog en stund innan någon kom till kassan, så jag beställde även en brownie.
Allt var frid och fröjd tills betalningen skulle ske, någon hade blivit fel inslaget i kassan och det tog en väldig tid. Hon som betjänade mig såg helt uppgiven ut och han som jag kände igen sedan förut var lite passivt aggresivt mot henne när han försökte reda upp det.
När jag väl fick skriva under mitt kvitto så såg jag till min förskräckelse att den där lilla brownien gick på 45 kronor. Ett rån enligt mig. Inte nog med det så hade hon glömt att dra den lilla rabatt vi får som sj-anställda.
Jag påpekade det och hon i kassan såg riktigt bedrövad ut. ”Inte det också” såg hon ut att tänka. Han, den andra kassören, hojtade över axeln att jag fick ta vad jag ville. Jahapp. Vad jag ville? Det blev för många val för min hjärna, jag ville ju egentligen inte ha något mer. Det slutade med att hon föreslog en dricka och det sa jag ja till. (Dum som jag är.)
Vad jag vill? Jag hade ju kunnat ta en smoothie eller en god kaffe eller något. Men, men. Jag överlever.
Väl tillbaka i fikarummet så längtade jag efter att få hugga in i min pastasallad, jag var ordenligt hungrig.
Jag öppnar locket, tittar ner, lyfter salladen och tittar in från sidorna, tar gaffeln och petar runt lite och konstaterar mycket irriterat att pastan saknas.
Det var bara att kliva upp ur stolen och gå tillbaka.
Väl där så står killen och ser aningen oförstående ut för att sedan springa in i köket och be om pasta. När jag får tillbaka salladen igen så frågar jag om parmesanosten, för att försäkra mig om att han i köket inte fick för sig att lägga på den ändå. Han i kassan ser aningen ointresserad ut och säger att han vet inte hur min beställning såg ut då han inte tog emot den. Jag förklarde då att jag inte ville ha någon parmesan och han erbjuder sig att kolla, vilket han får. Precis då kommer hon som tog min beställning och han frågar då henne om hon sa till om parmesanen, och hon ser frågande ut men säger att hon hade gjort det. Jag förklarar då att jag inte fick någon pasta. Hon ser förvånad ut men kommer inte på något annat att säga än ”Oj”.
Jag får tillbaka min sallad och skyndar sedan iväg, nästan halva matrasten var då borta. Och allt detta utan en endaste ursäkt.

Jag tror inte att jag kommer tillbaka.

(Inte var salladen värd väntan heller.)

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Funderingar, Jobb, Stress och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s