Märkligt

Jag har precis betalat en liten summa pengar för att en för mig okänd man ska krama om mig, positionera mig i märkliga ställningar och få mig att göra saker jag inte brukar i bara jeans och bh. Och jag tycker att det är helt okej.

Jag har alltså varit hos sjukgymnasten. Min rygg har börjat att spöka ordentligt igen, förmodligen för att jag har tränat så dåligt det senaste halvåret.
Han började med att göra en rörlighetsbedömning och kunde konstatera att jag var lite stel i vissa områden. Efter det så tryckte han, ganska våldsamt, på min rygg och jag kunde både höra och känna hur det knakade. Det gjorde inte ont. Jag vet inte riktigt hur han gjorde det men jag fick stå upp och hålla händerna bakom nacken och så nästan tacklade han in mig mot väggen bakom. Jag åkte inte in i väggen, jag antar att han använde den som stopp mot hans hand eller något.
Sedan så böjde han och drog lite i mig åt olika håll och kanter, och efter det halvlåg han över mig och pressade ner mig på en liten gul, taggig boll som låg under min rygg.
Efter att jag fått göra alla dessa konstiga övningar så fick jag göra ett rörlighetstest igen och det var en enorm skillnad. Lite häftigt faktiskt.

Det märkliga i det här är att jag gillar inte när andra människor tar i mig. Jag kan sträcka mig till en kram med folk jag känner mig nära med. Att bli klappad på axeln, på låret, någon som rör vid min bara hud oavsett vart på kroppen, det tycker jag är obehagligt. Det får bara min respektive göra. Bara då är det okej.

Men när jag går till sjukgymnasten, eller någon annan inom sjukvården, då har jag inga som helst problem med det. Samma om jag tränar något som kräver kroppskontakt, tex judo, inga problem.
Är det inte lite märkligt?

För jag tycker alltså att det är extremt obehagligt när jag är i en vardagssituation. Jag kryper nästan in i väggen på bussen om någon sitter för nära eller jag känner någon annans hud mot min. Jag sätter mig i konstiga, obekväma ställningar bara för att slippa det. Jag blir riktigt irriterad om någon klappar mig på knät eller armen, i all välmening såklart, men jag klarar ändå inte av det. Jag vill fräsa: ”Rör mig inte!”.
Jag har ju förstått att alla människor är inte som mig, vissa vill ha den där kontakten och tycker att den är naturlig och inte ett dugg obehaglig och jag försöker ha överseende med det.
Jag försöker att visa att jag inte uppskattar det genom kroppsspråket, vid ett fåtal tillfällen har jag fått säga ifrån och förhoppningsvis så har de tagit det på rätt sätt.

Hur har jag blivit såhär? Är jag född med denna ovilja eller är det något inlärt?

Frågor man kan fundera på en stund.

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Funderingar, Vardag och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Märkligt

  1. bowlerhatgirl skriver:

    Det märks att du och jag är syskon. Jag är likadan. Tycker inte om när sånna man inte känner riktigt vill kramas och dylikt. Det går bra med vissa, om det känns naturligt, men det kan riktigt krypa i mig när människor jag inte gillar eller änns vill umgås med tror att det är ok att invadera min personliga bubbla. Det hatar jag. Men jag är nog inte riktigt likadan när det kommer till bussar och sånt. Men jag är ju van bussåkare numera så jag gillar bara läget.

    • nsslan skriver:

      Då är ju frågan. Genetiskt eller uppfostran?

      Bussar går ju an på vintern eller när man har jacka på sig. Men tänk dig på sommaren och man har kortärmat och så kommer någon okänd och sätter sin bara arm mot din. Är det okej?

      • bowlerhatgirl skriver:

        Tror det är lite både och.
        Vi var ju aldrig en familj som kramades mycket vad jag kan minnas. Bara med mormor och morfar och farmor och farfar. Så jag tror det ligger lite i uppfostran, och lite genetiskt.

        Nu åker jag ju buss ganska sällan på sommaren, men det är väl inget jag uppskattar. Jag har nog mer problem med människor som vill hålla på med mitt hår och så vidare, eller ‘bekanta’ som tycker det är helt ok att kramas medan jag inte alls tycker det är ok. För mig så gäller det mycket om det känns naturligt eller inte, dvs om jag gillar personen så pass så att det är ok att kramas utan att det känns… fel/konstigt/awkward… Sedan sånna som inte kan hålla sig utan för min personliga bubbla. Tex när dom ska prata med en och står för nära, och även om jag backar så följer dom efter. Det ogillar jag starkt.
        Fy och blä… vissa personer vill jag inte ha nära, dom får gärna stå ett par meter bort, då kan jag vara nöjd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s