En ganska vanlig dag

Förra veckan så var jag faktiskt ute och körde tåg.
Det börjar att bli lite mer sådant nu när vi har lånat ut 7 stycken förare från Sundsvall till andra stationer i landet. Pga av inställda utbildningar och liknande så har vi nästan suttit på varandra sedan slutet på sommaren, men nu är det som vanligt igen.

x2000
Fordonet för dagen. (Notera att det är en gammal bild, vi har ingen snö än.)

Allt verkade frid och fröjd. Jag satt framme i min lilla hytt och väntade på att ombordpersonalen skulle stänga dörrarna och meddela mig att allt var klart så att vi kunde påbörja vår färd ner mot Stockholm.
Jag väntade, och väntade, och väntade lite till och ingenting hände. Några minuter efter avgångstid får jag ett samtal från chefen bak i tåget och han berättar att det hade kommit en obokad rullstol i sista minuten och att rullstolslyften inte ville fungera. Den bara pep och ingenting hände. Under tiden vi pratar så hittar den andra ombordaren felet, det var visst glapp i kablaget till handkontrollen.
Snabbt som attan fick de ombord rullstolen och vi kunde lämna Sundsvall med en försening på ca 6 minuter.
Vanligvis så ska vi stanna och vänta på ett annat tåg i Svartvik, bara några minuter ifrån Sundsvall, då slapp vi det eftersom att vi var sena och vips så var nästan hela vår försening borta. (Tyvärr så blev väl tåget mot Sundsvall ett par minuter sen istället.)

Efter det så sitter jag i godan ro och gör det man gör när man kör tåg. Gasar, bromsar och tittar på signaler, hastigheten, naturen och lite annat.
Strax innan Gnarp så skuttar hjärtat till. Några hundra meter bort så ser jag någon vid spåret, jag signalerar och ser att denne tar ett steg bort från banvallen. Vid passage så ser jag att hon har en karta och friliftskläder så jag antar att det var en orienterare, när jag sedan kastar en blick lite längre fram så får jag syn på ännu en som står vid sidan om spåret, även han med en karta i handen.

Aningen onödigt kan ju jag tycka då det fanns vägar bara ett par hundra meter bort i båda riktningarna. Men det gick ju bra.

Vi hann inte köra länge förrän tåget ryckte till och jag kollade mig snabbt runt bland indikeringarna för att se vad det kunde vara. Det blinkade rött i tablån och jag kunde konstatera att huvudbrytaren hade löst ut/inte fick någon spänning. En snabb blick på linjespänningsmätaren visade att det fanns sådan ovanför mitt huvud så det var inte det som var problemet. Då gick blicken till displayen där felindikeringarna presenteras och jag såg då att jag fått ett styrfel, som det så fint kallas, som slagit ifrån huvudbrytaren. Styrfelet låg i näströmriktaren till ena motormodulen så denna hade kopplats ifrån.
När jag konstaterat att det var det enda felet så tryckte jag i huvudbrytaren igen och vi fick tillbaka spänningen till tåget. Dock fick jag nöja mig med en modul tillsvidare. Vi har två stycken på ett x2000 så det innebar att dragkraften var halverad och att jag inte längre hade tillgång till elbromsen.

Rycket berodde på att gaspådraget som jag hade abrupt avbröts då styrfelet inträffade.

Som tur var så är just den tidtabellen till det tåget ganska luftig så vi rullade in i Hudiksvall i rätt tid ändå. När vi väl hade stannat och dörrana var upplåsta så stängde jag ner drivenheten, kollade felkoden på styrkortet i maskinrummet och startade sedan om systemet.

När allt var klart så kunde jag konstatera att ”reset’en” hade fungerat, felet hade försvunnit.

Vi avgick ifrån Hudiksvall i rätt tid och resan till Gävle via Söderhamn gick nästan obemärkt förbi. I Gävle så rullade vi in några minuter tidigare än tidtabellen så de som ville fick en bensträckare på nästan 10 minuter. Själv så hoppade jag ut ur hytten och passade på att ”pudra näsan”. Det är lika bra när det ändå finns tid, hon som arbetade i första klass hade även förberett en kaffe och något att tugga på som jag plockade upp på vägen tillbaka.

Sträckan Gävle-Uppsala är den lugnaste sträckan för mig. Det är 200 km/h nästan hela vägen och det är dubbelspår, så inga möten att stanna för.

Jag satt och sippade på mitt kaffe, lyssnade på radio och spanade ut i färdriktningen. Nöjt kunde jag konstatera att banverket, eller vad de nu heter nuförtiden, har börjat röja bort en massa träd som stått allt för nära spåret. Nackdelen är att jag inte vet vart jag är när naturen ändras så nu måste jag lära om mig igen.
En annan trevlig sak att få syn på var ett av våra nya tåg, (x55, alfa eller SJ 3000). Det var ute och testkördes av en förare från Västerås. Jag måste erkänna att de ser väldigt tjusiga ut. 🙂 Men något x2000 är det inte. 😉

Stoppet i Uppsala och på Arlanda gick bra, inga konstigheter där. Själva körningen gick också bra. Efter Arlanda så uppmärksammade jag en häst med ryttare i närheten av spåret. Jag hade dem under uppsikt då hästen verkade lite orolig. Jag hade väl iof inte kunnat göra så mycket om de fått för sig att springa ut rätt över spåret, bromssträckan i den hastigheten är alldeles för lång. Men jag ville ändå ha lite koll. Den gången gick det bra, jag såg att hästen ryggade lite när vi kom närmare men ryttaren verkade ändå ha kontroll på vad som hände.

Färden fortsatte och jag hejade som vanligt på alla mötande tåg genom att blinka med strålkastarna och vinka. Mellan Uppsala och Stockholm möter man många tåg så det blir mycket blinkande och vinkande.
Efter Upplands-Väsby så satt jag och funderade på det nya hotellet de har byggt i Kista. Det ser ganska maffigt ut.


Bild från http://www.busstidningen.se/2011/08/16/scandic-oppnar-spektakulart-hotell/

Långt innan jag hann komma fram till hotellet så var jag på väg in mot Rotebro. I höjd med plattformen där så dunkade det till ordentligt, ungefär som när man kör ner i ett hål med bilen och däcken fastnar på vägen upp.
Innan jag ens hinner tänka så har jag dragit pådraget i noll och har handen redo på bromsen. Jag kontrollerar snabbt status i tablåerna och lyssnar och känner efter hur tåget beter sig.
Jag hade inga felindikeringar och allt verkade gå som det skulle så det var bara ett mycket obehagligt gupp.
Därefter så ringde jag upp tågklarerana i Stockholm för att anmäla, det vi kallar, det dåliga spårläget. I 4 minuter fick jag sitta och vänta på att de skulle svara och på den tiden han jag ta mig ända till Solna. Hon tog emot rapporten och konstaterade att det var bara jag som hade anmält det. Som vanligt, tänkte jag, men sa inget.

Hon var iaf trevlig och skulle skriva en rapport på det.

Efter det så var det bara 5 minuter kvar till Stockholms Central och där rullade vi in till spår åtta en minut före tidtabellen.

Sedan rast och tillbaka igen.

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Jobb, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s