Att glömma en liten grej kan vara ödesdigert

Jag sitter i godan ro framför datorn och dricker en kopp kaffe. Dagens första och funderar över hur jag kunnat sova så länge. Strax innan har jag öppnat balkongdörren så att odjuren kan lufta sig lite, termometern stod ändå på 16 grader, så det drar inte allt för kallt runt fötterna.
Jag går igenom alla nyhetssidor för att se om det hänt något nytt i världen, dricker upp min kopp och tänker att jag nog ska ta en till också.
I min övrigt tysta lägenhet hör med jag övertydligt skärpa hur klor river på balkongplåt.
Paniken sprider sig i min kropp då jag inser att jag glömt stänga ena fönstret på balkongen. I mitt inre ser jag hur jag lutar mig över räcket och ser en älskad  katt numera död, mosad på stenplattorna 4 våningar ner.
Jag sprintar ur stolen, rusar ut med en puls på över 200 och hittar en stor katt på väg in i ett litet hål från ett smalt balkongräcke. Jag schasar bort den lilla, som förundrat står och tittar på vad den stora gör, ut ur vägen för det farliga öppna fönstret. Jag ser hur stora tassar frenetiskt försöker komma in i en smal springa i fönstret, som inte är densamma som han gick ut igenom. Jag hör hur klor på baktassar förgäves försöker på fäste på ett tunt metallräcke.
Jag skjuter våldsamt undan fönstret som är i vägen och förväntar mig det värsta. Det är så smalt, så smalt. Hur ska han kunna ta sig in?
Jag tar ett fast grepp runt bröstkorgen och lyfter och drar, jag kan känna hur musklerna är spända till bristningsgränsen i den lilla, men ändå stora kattkroppen. Stora tassar jabbar i luften för att få tag i katträdet som står inne i tryggheten. Jag drar och lyfter och han hakar till slut fast sig i katträdet och återigen funderar jag på om det här verkligen kommer att gå, det är ett väldigt litet hål och än är inte höfterna igenom.
Han drar för glatta livet i katträdet, klorna ser ut som änterhakar, baktassarna fladdrar bitvis i luften då det inte finns något att stå på. Jag håller upp och drar i kroppen som är spänd som en planka.
Efter några sekunder, som kändes som en evighet, är han inne. Han rusar ner för katträdet och in i lägenheten. Jag drar omedelbart igen fönstret och går in efter honom. Han ser aningen tilltufsad ut men i övrigt oskadd.
Jag sjunker ner i närmsta stol och känner hur adrenalinet avtar och lämnar en känsla av utmattning.

Den här gången gick det bra. Jag hoppas att det aldrig blir en nästa gång.

hål
I det lilla hålet var han på väg in när jag kom ut på balkongen, hålet som han till slut dessutom tog sig in igenom.

 


räcke
På det undre räcket stod han och balanserade.

knubbis
Han är en ganska bastant katt på 13 år.

 

Annonser

Om nsslan

Mitt liv i allmänhet.
Det här inlägget postades i Foto, Funderingar, Stress, Vardag och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s